Barn-Livets Gåva

Det slog mig idag att jag inte har uppdaterat bloggen på väldigt länge. E växer ju så det knakar och jag som hade tänkt skriva här om hans framfart, lite som en dagbok som både han och jag kan ha nytta av längre fram.

Igår vände han sig från rygg till mage flera gånger ganska bestämt, och det fortsätter han med även idag. Han har vänt på sig vid andra tillfällen men inte på detta viset. Så mysigt att se hans utveckling.

Sen jag fick honom har jag börjat fundera mer och mer på min egen barndom. Jag funderar på vilken barndom jag vill ge honom och vad jag ska göra annorlunda än hur jag själv blev uppfostrad. Nedan följer en incident som jag började tänka på idag när jag tittade på min son.

Jag har ett minne från tidiga år när jag gick på fritids. Jag kan ha varit ca 7-8 år gammal. Jag och en annan flicka som gick på mitt fritids hade båda väldigt långt blont hår. En av fröknarna gjorde inbakade flätor på den här flickan och jag ville också gärna bli fin i håret så jag frågade fröken om hon kunde göra på mig med. ”Nästa gång är det din tur” fick jag till svar. Nästa gång kom och hon flätade den andra flickans hår och inte mig som hon hade lovat. ”Nästa gång” fick jag återigen höra. Tredje gången gillt blev det (vad jag minns). Därefter blev det inga fler gånger, den andra flickan hade inbakade flätor varje vecka och komplimangerna haglade över hennes änglalika hår. Det tål att skrivas att min fröken skyllde på att det tog så lång tid att fläta och att hon bara hann med en. Men den gången hon hade flätat mitt hår först flätade hon även den andra flickans hår efter mig.

Barn är verkligen livets gåva, borde vi inte hjälpas åt att ro om dom?