Sprutor.
Publicerat: 2011/03/29 Postat i: Vårt underverk Lämna en kommentar »Elias har fått sprutor idag. Han var inte ledsen så länge tack och lov. Det gör så ont i mammahjärtat när han är ledsen 
.
Ett framsteg idag är att han ligger på mage och försöker ta sig fram. R höll sina händer mot Elias fötter och Elias sköt ifrån. Döm av vår och hans förvåning när han förflyttade sig framåt 
. Det händer så otroligt mycket nu, underbart.
Röstresurser upptäckta.
Publicerat: 2011/03/28 Postat i: Vårt underverk Lämna en kommentar »Elias undersöker sina röstresurser. Så söt är han när han sätter igång och försöker överrösta sig själv gång på gång haha. Pruttljuden haglar här hemma även dom.
En annan sak han har upptäckt är sina händer och fötter. Det började för några veckor sedan men nu kan han ligga längre stunder och inspektera sina händer samtidigt som han vrider på dom fram och tillbaka.
Vi väntar med spänning här hemma på att han ska skratta sitt första långa skratt, än så länge bjuder han på lite fnitter då och då. En sann charmör är han och smajlar omkull alla i sin väg 
.
Pruttljud.
Publicerat: 2011/03/26 Postat i: Vårt underverk Lämna en kommentar »Elias har kommit underfund med att han har röstresurser och att han kan göra om ljud med munnen. Pruttljuden smattrar frenetiskt ur munnen på honom, nästintill okontaktbar hehe. Han gör även något ljud med munnen stängd, så kan han ligga långa stunder. Teven pratas det med en del också.
Du är för underbar mitt hjärta, mammas gullunge! ♥
Barn-Livets Gåva
Publicerat: 2011/03/25 Postat i: Barndom Lämna en kommentar »Det slog mig idag att jag inte har uppdaterat bloggen på väldigt länge. E växer ju så det knakar och jag som hade tänkt skriva här om hans framfart, lite som en dagbok som både han och jag kan ha nytta av längre fram.
Igår vände han sig från rygg till mage flera gånger ganska bestämt, och det fortsätter han med även idag. Han har vänt på sig vid andra tillfällen men inte på detta viset. Så mysigt att se hans utveckling.
Sen jag fick honom har jag börjat fundera mer och mer på min egen barndom. Jag funderar på vilken barndom jag vill ge honom och vad jag ska göra annorlunda än hur jag själv blev uppfostrad. Nedan följer en incident som jag började tänka på idag när jag tittade på min son.
Jag har ett minne från tidiga år när jag gick på fritids. Jag kan ha varit ca 7-8 år gammal. Jag och en annan flicka som gick på mitt fritids hade båda väldigt långt blont hår. En av fröknarna gjorde inbakade flätor på den här flickan och jag ville också gärna bli fin i håret så jag frågade fröken om hon kunde göra på mig med. ”Nästa gång är det din tur” fick jag till svar. Nästa gång kom och hon flätade den andra flickans hår och inte mig som hon hade lovat. ”Nästa gång” fick jag återigen höra. Tredje gången gillt blev det (vad jag minns). Därefter blev det inga fler gånger, den andra flickan hade inbakade flätor varje vecka och komplimangerna haglade över hennes änglalika hår. Det tål att skrivas att min fröken skyllde på att det tog så lång tid att fläta och att hon bara hann med en. Men den gången hon hade flätat mitt hår först flätade hon även den andra flickans hår efter mig.
Barn är verkligen livets gåva, borde vi inte hjälpas åt att ro om dom?
